Castellano Svenska

Depression, nedstämdhet

En depression är en mycket vanlig sjukdom, det anses att var femte person har lidit av det någon gång under sitt liv. Den kännetecknas av en rad psykiska och fysiska symptom, som kan vara hemska tankar om händelser i framtiden, sömnlöshet, minskad aptit, skuld, ångest, brist på glädje och sorg, negativa tankar, osv.

Även om det från traditionell medicinskt håll, ofta anses vara ett symptomatologiskt problem som har att göra med den inre kemin i hjärnan och endast kan behandlas med medicinering, finns det psykologiska teorier som förklarar fenomenet och därmed också hur det kan botas. Från min erfarenhet med många patienter med depression, har jag sett att det främsta skälet symptomen är att det finns interna och omedvetna konflikter som personen inte vet hur hon ska lösa.

Från barndommen bygger vi upp en adaptiv fösvarsstruktur, en slags rustning vars funktion är att skydda oss från både interna (våra rädslor och tvångsmässigt beteende) och externa risker. I en princip borde denna karaktär struktur ge oss stabilitet, men det finns omständigheter där strukturen inte kan hålla ut längre och då kommer symptomen fram. Dessa förhållanden är oftast långvariga stress situationer eller traumatiska händelser som man inte klarar av.

Under sådana omständigheter kan det hända att de interna konflikterna kommer upp till ytan. I en depression är det typiskt att kampen mellan den impulsiva delen av person (ofta bestående av sedan länge undertryckt ilska) hämmas och förtrycks av delen av personligheten som är rädd att gör fel eller sticka upp. Detta kan då leda till en förlamning, en brist på motivation och lust att göra saker, samt en känsla av tomhet, av ångest eller djupt lidande. Detta är ett exemple. Förutom undertryckt ilska finns det andra bakomliggande orsaker som också kan orsaka depression såsom rädsla för att bli övergiven, dålig självkänsla, knarkande eller alkoholism, osv.

Terapin baseras främst på att först identifiera källorna till de omedvetna konflikterna för att sedan tillämpa olika psykoterapeutiska metoder för att hjälpa till att lösa dem. Att ta medicin är inte oförenlig med psykoterapi, ibland kan det även vara nödvändigt för patienten så att han eller hon kan få tillräckligt med kraft för gå i terapi samt för att det dagliga livet ska vara uthärdligt. Allteftersom symtomen minskar, kan man sänka medicineringen tills man kommer till et stadium då den inte längre behövs och personen kan för ett normalt liv.

 

« tillbaka